Jag har ett handikapp...

Flera har talat om detta för mig, och jag är mycket medveten om min svaghet. Jag har ett problem vilket innebär att jag vill hjälpa folk i nöd ideligen. I en del fall har det rört sig om en ung och tyvärr mycket vacker kvinna, och har hon blottlagt sin själ genom att berätta om sina problem, samt då dessutom gråtit så har jag haft enorma problem att inte fastna emotionellt...
De senaste kvinnorna jag varit kär i har dessutom haft ätstörningar vilket blev en naturlig del av min vardag. Gröna äpplen, kanel, chili, kvarg och stevia m.m.m.m.m.m...
De senaste kvinnorna jag älskat har samtliga kämpat mot sina demoner med olika framgång.
En verkade fastnat i ett barnastadie där hon vägrade att bli riktigt vuxen, och drogs till pojkar/män som behandlade henne som ett barn eller själva var utvecklingsmässigt likt barn. Säkert skönt att överlåta beslutsfattande till andra, och få leva sitt liv utan att riktigt bli vuxen... Hon rådfrågade sin omgivning om allt, och följde råden från människor utan erfarenhet om just hennes själsliv! Måste man fråga andra vad kärlek är, och sen bara och sitta och gråta i sin telefon när jobbarpolarna inte förklarade att kärlek var just DET som hon verkligen upplevde och just förlorat - hur hjälper man en sån människa?
En annan påstod sig ha haft en sjukt vidrig uppväxt, och som nästan helt saknade social kompetens. Hon spelade enbart på sitt utseende, och sin förmåga att lyssna av omgivningen och spela med genom att härma och upprepa det hon pejlade av... Hon är ruskigt intelligent, och blev alltmer duktig på att dölja sina inre problem, men jag tror att hon även blev alltmer trygg ju mer hon märkte att hon klarade av... Den tryggheten måste gett henne en inre ro och ökat självförtroende! Hon kommer nog att landa bra i samhället i framtiden, men inre lycka kommer nog bli svårt att nå då allt handlade om att sko sig på andra! Man kan inte bara leva för sina egna behov då själen ruttnar i såna kroppar.... Hoppas även hon kan dämpa sina explosiva utbrott! Att VETA att man inte kan lita på den man är ihop med, och att komma hem till en rabiessmittad grävling med silikontuttar som bara vill bråka är något som gör det VÄLDIGT svårt att bibehålla sin kärlek! LOVAR!
Den sista har jag haft kontakt med till och från sen 2009, men där kontakten helt bröts 2017. Timmar av tystnad i en bil som stank alkohol (nej, jag körde, och dricker inte i samband med bilkörning!).
Hon var en av de vackraste jag mött, med ett inre mycket svart djup vars ord kunde rubba min balans. Hennes lugna sätt fick mig att lyssna, och hon delade sina intressen och tankar med mig på ett sätt som fick mig att känna mig speciell...
Idag är hennes yttre och inre endast likt ett kasserat gammalt emballage, insidan är tom, skövlad och utnyttjad av de hon kallar "sina vänner", och det yttre är härjat av all skit hennes själ utsatts för... Hennes intellekt jag förr såg upp till har bytts ut mot ren idioti, paranoia och ytlighet! Man kan säga att ALLT det jag respekterade har bytts ut mot sånt jag ser ner på! Klass mot billighet, IQ mot spritångor och dumhet, pålitlighet mot ständiga lögner och svek, ärlighet mot stöld och manipulation...
Att för alltid ta farväl av en sån person är ju som att slänga en ensam strumpa med hål för stortån! Det är ingen förlust alls! Det man undrar är; ska man som vän kämpa sig kvar för att finnas vid hennes sida om hon själv visar sitt ointresse? Den som ser sin vän sjunka, räcker ut sin hand, men inte får någon respons - är den att klandra?
Som jag ser det har dessa personer själva gjort sina val! De lever varje dag med resultatet av dem, och de kommer ALLTID att ha någon/några man/män att skylla på för sina misstag! Att försöka hjälpa dessa kostar både ekonomiskt och själsligt! En vårdare har lön och behöver inte personligen ersätta nytt ekgolv. krossad GPS, spritflaskor och tavlor som oförklarligt "ramlar" i golvet när man är iväg en stund. En vårdare får RASTER, och får sova när patiententen ska snacka en hel natt bl.a. när man själv kört bil i drygt 100 mil eller ska jobba några timmar senare! En vårdare kan tillkalla assistans när patienten får alla sina utbrott!
Det svåra är att sluta bry sig då man en gång älskat, man FAN vad bra man mår när man ÖVERLEVT skiten, och gått vidare...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0