BLACK SWAN!

Var hos goa vänner i helgen, och de hade för mig gjort den högst ovanliga handligen av att HYRA FILMER!
Själv är jag ju cineast och vill äga de upplevelser som fått mig att känna något.
En av mina f.d. mest gripande filmer heter LIVET ÄR UNDERBART;


En vidrig film som samtidigt är så vacker om en familj i tyska koncentrationsläger. Den brinner fortfarande innanför mina ögon och scener jag såg glömmer jag aldrig.
I helgen skedde samma sak. Patrik och Jenny hade hyrt BLACK SWAN med Natalie Portman,

en film jag redan tänkt köpa, men som jag givetvis kunde se innan jag fått den.
Redan efter några minuter började det kännas obehagligt realistiskt och skadat. Minnen flöt upp och sår i mitt hjärta blödde direkt. Tror detta var den mest läskiga film jag sett beroende på egna erfarenheter av livet.
Såg mamman som säkert på sitt skadade sätt "ville väl" och den superfokuserade dottern som saknade ett liv och bara hade ett mål, men som hennes lärare sa så är ju inte perfektion möjligt om det inte finns "några fläckar på solen" (egen tolkning). Mammans kontrollbehov som "skyddade" dottern så att dotterns egna värderingar helt saknades, och hur lätt dottern föll offer för fel omgänge p.g.a. detta. Det kändes som om dottern ville skada sig själv genom att stå upp mot moderns krav och indirekt då råka illa ut. Att skada modern genom att skada sig själv...
Såg mamman som ville att dottern skulle leva upp till hennes värderingar oavsett om priset var hennes dotters hälsa eller i värsta fall liv, och jag såg bara att den verklighet jag sett var minst lika sjuk som filmen. Det viktiga i verkligheten var den fasad som de upprätthöll utåt och att dottern skulle passa in i den stereotyproll mamman ansåg vara idyllisk. Hellre att dottern går under och sakta dör än att hon får leva det liv som hon själv önskar.
Mamman ska bestämma sexuell läggning och gärna partners och se till att dottern minsann läste rätt studier och skaffade ett yrke - för det måste vara viktigare än att bli frisk!
Tänk om hon fick göra som hon ville och DÅ blev frisk - GUD FÖRBJUDE!
Jag älskade den verkliga och såg henne i rollgestalten som gjordes oerhört övertygande av Natalie.
Messade samma natt till henne och undrade vad hon ansåg om filmen.

Jag älskar den filmen.. Jag identifierar mig med hela konceptet, blev hennes svar.

Vidare skrev hon; Jag är ganska säker på att jag kommer sluta så också... Jag ser inget annat slut, det är ödet på något sätt.

Mitt hjärta skriker!
Hennes liv är ju inte som i filmen men likheterna var för starka och jag hyllar regissören för alla de små detaljerna som var så fruktansvärt träffsäkra.
För mig är inte SAW-filmerna något jag vill se om jag vill beröras av något hemskt.
För mig är detta det mest hemska jag identifierat mig med. Att se en älskad kvinnas själ sakna livsglöden, att hennes omgivning dra ner henne ytterligare i sina försök att hjälpa och att hon själv är oförmögen att se vad hon verkligen behöver. Förvirring och depression blir hennes ständiga bundsförvanter ist för ett lyckligt liv.
Tack o lov är livet bättre än filmen ibland. Filmen fick ett sorgligt slut men i verkligheten så hoppas jag att den kvinna jag tänker på återvänder till oss levande. Hon kommer alltid vara en del av mig...

 
Idag finns bara mina minnen och bilder kvar... (bilden ovan är på andra svarta svanar från ett annat tillfälle)

Skönt att påverkas av människor man ser upp till! Citerar några rader som jag och en annan av mina musor bollat i mail;


Att inte ha den fysiska förmåga att röra sig lika snabbt som tanken är beklämmande! Min kropp är i vägen för mitt sinne... Trögheten med att ha en kropp och inte kunna sväva fritt med övrig energi är dock tillfällig men den tid vi gör detta kallas LIVET!


Vill inte se skönhet vissna. Vill blåsa liv i vissna människor och fylla dem med glädje igen. Varför är detta så svårt och varför jobbar så många mot detta när det är något som vi alla borde göra?
Trackback
RSS 2.0