Ge bort lycka till de olyckliga...
Min familj var fattig, och när lönen kom så gick en stor del till att betala tillbaka skulderna till våra grannar som min mamma och min systers far har lånat till att köpa cigaretter vilket ju är en naturlig del i en fattig familjs budget om båda föräldrarna är totalt dumma i huvudet…
Minns vissa nätter då jag försökte sova men skakade av hunger, och när jag vaknade så åt jag darrande mina frukostflingor i mjölk. Min mor och lillasyster hade PAC MAN-gener, och när det vankades mat så gällde det att vara snabb för att få något innan dessa två hade länsat matbordet. De båda såg ut därefter med, men till skillnad från min syster som satte i system att skrika så fort hon inte fick allt hon ville ha så var jag tystlåten och blyg (fan trot om man ser hur jag utvecklats sen dess…). Likheten med socialdemokraternas s.k. ”politik” där muslimer får allt för att de bråkar och skriker, men där våra pensionärer svälter och inte har råd med sin medicin är sjukt slående… Att min lillasyster även i unga år vandaliserade det som var mitt eller rentav stal mina saker gör ju likheten rentav lite kuslig!
Vid den schemalagda gympan i skolan så hade vi en gympalärare som hette Kjelle (Sundin?). Min systers far var en menlös nolla så en manlig förebild fanns inte där inte! Ist hade jag en grannfamilj som jag både vart inlämnad till men som sen nästan ”adopterade” mig. Där fanns det en manlig förebild och en ”mor” som var fylld av kärlek, och DE banden finns fortfarande kvar fast åren gått och den ”systern” numera är gift och boende i Nagano/Japan…
Min gympalärare Kjell blev iaf en man att se upp till fast jag aldrig sa ett ord till honom. Min besvikelse över att alltid vara minst, klen och inte prestera några resultat på gympan var oerhört smärtsam, och jag kunde se Kjells blick när han bedömde mina tafatta försök att göra vad andra gjorde lekande lätt.
Innan jullovet så uppträdde alltid Kjelle och den andra gympaläraren, Leffe på scenen i aulan. Kjell hade en värmländsk dialekt om jag inte minns helt fel, och de båda sjöng och spelade gitarr. Den sista sången i deras ”julshow” var alltid Feliz navidad (God Jul på spanska), och vi ungar sjöng med i refrängen så hela skolan blev en stor lycklig kör…
Vad jag ville komma fram till med den här bloggen var att den rena lycka jag kände i mitt lilla klena fågelbröst som liten (när de spelade den låten) – den lyckan skulle jag vilja ge den kvinna jag för stunden älskat så att hon fick känna den i sitt bröst. Själv stod jag i ett folkvimmel och lyssnade på lokala musiker i Havanna/Kuba, och när de spelade ”Feliz navidad” så bubblade det av glädje i mig då mina minnen poppade upp. Tyvärr är sådan lycka inte något man kan kapsla in i små doser som man kan ge till sin kära… Jag är nog ganska dålig på att dela med mig av vad jag har i mitt bröst till den jag älskar. Den mest naturliga gåvan jag ofta försökt ge är att laga mat, men den glädjen dog vid min skilsmässa 2015… Mat är ”presens” och kan delas av flera – det är bara smaken som inte alltid är densamma, men det gäller ju för vad man tycker om människor med.