Till slut...
Behöver verkligen världen ännu en blogg undrade jag...
Finns väl inget intresse för en arbetsnarkomans ständiga jakt på att hitta nya idéer och bli bättre fotograf?
Själv skulle jag ALDRIG ödsla min dyrbara tid på att läsa en sån blogg tänkte jag men gav som vanligt upp för vänliga människors önskemål...
Idag, den 3e juli sitter jag nyss hemkommen efter några helt underbara dagar hos/med Natasha i Ystad där vi knappt sov utan skapade nya bilder som vi båda älskade innan jag hunnit trycka ner avtryckaren.
Miljö är så viktigt och det blev åtskilliga mil till Simrishamn bl.a. och ut i skogen där vi hittade ett träd som var ett av de mest fantastiska träd jag fotat.
Cosmodels lilla Natasha gjorde bara allt ännu mer sagolikt och nu sitter jag i den tropiska hettan i Småland och redigerar de bästa bilderna vi tog.
Tycker att denna lilla fotoresa blir en bra start på denna lilla blogg för den kommer nog att finnas kvar i mitt minne mycket länge. :)
Äntligen fattat att skönhet utan värme är ointressant...
Är ytan bara vacker så är den inte mer intressant än en design på ett föremål - saknas själen och en förmåga att skänka glädje i en bild så blir bilden bara tom hur vacker bilden än må vara.
Kan det vara därför vi alla älskar glada små barn på bild?
Den rena okonstlade glädjen som sen ersätts av vuxenlivets alla prövningar och krav.
Skönt att iaf se att det finns de som kan ge fast de lämnat "barnet" bakom sig...
Vill Ni se mer av Natasha så klicka HÄR!