En som fått nog...

Snodd text;
 
Jag tänker inte integrera mig i ett samhälle som importerar folk med en kultur som är väsensskild från vår, och där målet är ett folkutbyte.
Jag är fly förbannad över pengaregnet över ett importerat folk som vi inte har något gemensamt med, men som behandlas som kungar fast de lever efter helt andra normer än de vi strävat efter i åratal och lyckats uppnå, och jag är så less på svindleriet med de ensamkommande "barnen" som kostar oss miljarder och som pågår i en aldrig sinande ström.

Identitetsbedrägerier där de hämtar ut bidrag i flera olika namn, och HELT utan kontroll, och som fyller deras konton med våra skattepengar, vi - ett folk som befinner sig i ett varaktigt självmordsförsök och som är alltmer beroende av psykofarmaka.

Förväntningarna att allt skall serveras på guldfat av ett kuvat folk som förslavas mer och mer. 

De tar kommandot med hjälp av hjärnsläppta journalister, politikertyranner och rabiata vänsterproselyter som stöder dem att vinna mark.

Snart vigs varenda krona till "The gold collectors" med skattehöjningar som gräver hål och utarmar allt vårt egna.

Sverige har blivit ett lyckorike för kriminella och anarkister. Väl implementerat av högsta myndighetspersoner inom polis och rättsväsende.

Jag är kräkfärdig bara av att bevittna eländet.

Jag skiter fullständigt i om moskéer brinner eller NMR går parad på gatorna. Det rör mig inte i ryggen. De verkliga problemen sitter i riksdagen.

Två år i frihet!

För två år sen idag så slog jag ett rekord i att gråta!
2015 var året då jag grät t.o.m. två gånger...
Första gången när det stod klart att vårt barn var dött i min hustrus mage. Det var vårt första missfall!
Några månader senare så var missfall nummer två ett faktum, och min frus humör gjorde det omöjligt att vara hemma. Jag flydde så mycket jag kunde, men saknade henne iaf när jag var borta. När jag väl kom hem så var hon kärleksfull i flera minuter, men sen började bråken igen...
För två år sen på dagen så urartade det då hon krossade mitt nylagda köksgolv med ett glas, hällde drygt en liter mjölk över hela köket, och flög på mig bakifrån så jag slog mitt huvud i hennes skrivbord!
Någonstans mellan krossandet av golvet och mjölken gav jag upp vårt förhållande, och mina tårar slutade inte rinna. Har aldrig gråtit så mycket i mitt liv! Var närapå svimfärdig...
Nu var svartsjuka, hot, våld, utpressning, lögner, snusk, borta ur mitt liv så varför grät jag?
Svaret är att jag aldrig älskat någon så mycket i mitt liv trots alla hennes diagnoser!
Nu får jag sova på nätterna när jag ska upp några timmar senare, har blivit lugn och min mage har inte längre besvär, mitt hus är inte längre en förvaringsplats för skräp, har aldrig haft mer pengar då jag slipper försörja någon som sket i VEM som försörjde henne bara hon hade mat för dagen, mina saker "råkar" inte längre gå sönder, jag har inte längre en känsla av att jag ska bli dödad i ett av hennes utbrott (eller få veta att hon tänker stoppa in en penna i mina ögon/klippa av mina tår med en sekatör när jag sover, eller elda upp mitt hus osv osv osv)...
Hoppas för allas skull att hon finner frid i sin själ - själv har jag fått tillbaka min frid...
Tack Gud för en andra chans i livet!
 
 
 
 
 
https://www.youtube.com/watch?v=zeT_nYtjgTQ
 

MEJOR ANDAR SOLO QUE MAL ACOMPAÑARDO....