BLACK SWAN!

Var hos goa vänner i helgen, och de hade för mig gjort den högst ovanliga handligen av att HYRA FILMER!
Själv är jag ju cineast och vill äga de upplevelser som fått mig att känna något.
En av mina f.d. mest gripande filmer heter LIVET ÄR UNDERBART;


En vidrig film som samtidigt är så vacker om en familj i tyska koncentrationsläger. Den brinner fortfarande innanför mina ögon och scener jag såg glömmer jag aldrig.
I helgen skedde samma sak. Patrik och Jenny hade hyrt BLACK SWAN med Natalie Portman,

en film jag redan tänkt köpa, men som jag givetvis kunde se innan jag fått den.
Redan efter några minuter började det kännas obehagligt realistiskt och skadat. Minnen flöt upp och sår i mitt hjärta blödde direkt. Tror detta var den mest läskiga film jag sett beroende på egna erfarenheter av livet.
Såg mamman som säkert på sitt skadade sätt "ville väl" och den superfokuserade dottern som saknade ett liv och bara hade ett mål, men som hennes lärare sa så är ju inte perfektion möjligt om det inte finns "några fläckar på solen" (egen tolkning). Mammans kontrollbehov som "skyddade" dottern så att dotterns egna värderingar helt saknades, och hur lätt dottern föll offer för fel omgänge p.g.a. detta. Det kändes som om dottern ville skada sig själv genom att stå upp mot moderns krav och indirekt då råka illa ut. Att skada modern genom att skada sig själv...
Såg mamman som ville att dottern skulle leva upp till hennes värderingar oavsett om priset var hennes dotters hälsa eller i värsta fall liv, och jag såg bara att den verklighet jag sett var minst lika sjuk som filmen. Det viktiga i verkligheten var den fasad som de upprätthöll utåt och att dottern skulle passa in i den stereotyproll mamman ansåg vara idyllisk. Hellre att dottern går under och sakta dör än att hon får leva det liv som hon själv önskar.
Mamman ska bestämma sexuell läggning och gärna partners och se till att dottern minsann läste rätt studier och skaffade ett yrke - för det måste vara viktigare än att bli frisk!
Tänk om hon fick göra som hon ville och DÅ blev frisk - GUD FÖRBJUDE!
Jag älskade den verkliga och såg henne i rollgestalten som gjordes oerhört övertygande av Natalie.
Messade samma natt till henne och undrade vad hon ansåg om filmen.

Jag älskar den filmen.. Jag identifierar mig med hela konceptet, blev hennes svar.

Vidare skrev hon; Jag är ganska säker på att jag kommer sluta så också... Jag ser inget annat slut, det är ödet på något sätt.

Mitt hjärta skriker!
Hennes liv är ju inte som i filmen men likheterna var för starka och jag hyllar regissören för alla de små detaljerna som var så fruktansvärt träffsäkra.
För mig är inte SAW-filmerna något jag vill se om jag vill beröras av något hemskt.
För mig är detta det mest hemska jag identifierat mig med. Att se en älskad kvinnas själ sakna livsglöden, att hennes omgivning dra ner henne ytterligare i sina försök att hjälpa och att hon själv är oförmögen att se vad hon verkligen behöver. Förvirring och depression blir hennes ständiga bundsförvanter ist för ett lyckligt liv.
Tack o lov är livet bättre än filmen ibland. Filmen fick ett sorgligt slut men i verkligheten så hoppas jag att den kvinna jag tänker på återvänder till oss levande. Hon kommer alltid vara en del av mig...

 
Idag finns bara mina minnen och bilder kvar... (bilden ovan är på andra svarta svanar från ett annat tillfälle)

Skönt att påverkas av människor man ser upp till! Citerar några rader som jag och en annan av mina musor bollat i mail;


Att inte ha den fysiska förmåga att röra sig lika snabbt som tanken är beklämmande! Min kropp är i vägen för mitt sinne... Trögheten med att ha en kropp och inte kunna sväva fritt med övrig energi är dock tillfällig men den tid vi gör detta kallas LIVET!


Vill inte se skönhet vissna. Vill blåsa liv i vissna människor och fylla dem med glädje igen. Varför är detta så svårt och varför jobbar så många mot detta när det är något som vi alla borde göra?

Är vi tänkande varelser eller är det inte "inne"?

Har haft lite kontakt denna veckan med en av de underbaraste varelser av släktet människa jag någonsin träffat. Vi gick åt varsitt håll i livet men hon efterlämnade så djupa spår i mig att det tagit tre år av mitt liv att bli helt neutral, och till sist förfärdiga de bilder vi tog ihop på min mest fascinerande resa jag gjort...
Skulle skriva några rader och tänkte "du tänker som en ful människa" om henne!
De som känner mig vet hur min hjärna fungerar och jämförelsen med utseende och hjärnkapacitet är tyvärr välgrundad i erfarenheter.
De som föds vackra eller som i vissa fall skapar ett yttre med hjälp av implantat får alldeles för mycket serverat av menlösa kreatur av det manliga släktet (tror de tillhör Homo Sapiens men de kan även tillhöra molluskerna?). En tajt top och putande läppar kan få vissa "män" byta både glödlampor eller laga bilen till dom. Vem tror att en sån person av det kvinnliga släktet någonsin kommer att utvecklas mentalt? INGA KRAV - INGEN UTVECKLING!
Att vara diva som många tjejer är idag förlorar de bara själva på men tyvärr är de så bortskämda med att vara snygga och därav populära bland sitt eget "häng" att de inte fattar att det även finns krav här i världen!
Sen har vi ett samhälle där det går ut på att fördumma och trycka till medborgaren. Vem i sina sinnens fulla bruk kan acceptera ett program som BIG BROTHER annars? Ju mer fördummande något är - ju mer populärt blir det hos massorna.
Sen vill jag inte säga att det bara är den manliga delen av mänskligheten som lider brist på IQ. Många kvinnor tänker tydligen bara på fortplantning om de ser magmuskler på en "mörk man" eller om "mannen" grymtar lite (grymtningen har ersatt talet för om individen måste forma ord så kan kvinnans ställning lätt bli hotad och då riskerar hon att komma i mentalt underläge) eller rapar upp klichéer på löpande band (läs boken; 100 sätt att ragga).
Det finns teorier om att kvinnan söker "alfa-hannar", men ska mänsklighetens gener föras vidare av folk som behöver manualer för att stava sitt namn rätt?
Åter till Linda och det mail jag höll på att skriva; Blev kär i hennes hjärna även om allt sa emot att jag skulle få känslor av många anledningar, men torsk blev jag.
En tjej med hennes utseende skulle inte behöva göra många knop med sin hjärna under de första 25 åren av hennes liv (sen tappar de sitt yttre men behåller sina vanor och värderingar och tror de är tonåringar fast de passerat 40-årsstrecket), men man kan läsa en mening hon skrivit och bara le fylld av beundran över hennes sätt att kunna formulera sig och tänka ett steg längre...
Sen är vi ju alla människor och har våra brister - även JAG sägs ha några!
Jag hävdar bestämt att för att bli en BRA modell så krävs ett inre liv. Har aldrig haft en så läraktigt modell som Linda och som dessutom utvecklades så fort. En del vill bara byta frisyr och smink och tror att allt hänger på det, men det är som att möblera om sitt rum hemma och hoppas att man får ett bättre jobb.
Gillar Tyra Banks som kan stå rakt upp o ner och visa hennes "modeller" i Top Model vad som krävs i ett ansikte när man ska lyckas. De som kommer någonstans inom modellvärlden har detta i sig och ser inte likadana ut på VARJE bild man tar.
Linda lyssnade, diskuterade och kom med förslag och hittade sitt ställe i sitt inre hon tog fram för att byta känslor i ansiktet när vi fotade. Sånt kräver djup och en förmåga vilket hon säkert har än idag.
Lade ju ner mitt företag Cosmodels Sweden i början av juli men om man ser tillbaka så var det ju tack vare Cosmodels jag träffade Linda. Med ca 98 % så blir kontakten endast ytlig och man hörs inget alls om det inte dyker upp en förfrågan om uppdrag, men i enstaka fall som Linda, Hanna o Sara så blir engagemanget personligt och man skapar helt annorlunda bilder när man vet vad som passar de olika personligheterna.
Ingen av dessa tre modeller finns kvar i mitt liv så nu känns modellfotografering som ett avvecklat kapitel även om man säkert tar några fler modellbilder i sitt yrke så är skapandet historia.
Det enda jag vet med visshet är att jag ska rensa min dator i höst när jag bor i Göteborg och gå igenom hela min hemsida och även rensa den. Brukar säga att man blir bedömd för ALLA bilder man tar - även de dåliga...
Synd då om folk missar de som verkligen ÄR bra...

RSS 2.0