BLACK SWAN!

Var hos goa vänner i helgen, och de hade för mig gjort den högst ovanliga handligen av att HYRA FILMER!
Själv är jag ju cineast och vill äga de upplevelser som fått mig att känna något.
En av mina f.d. mest gripande filmer heter LIVET ÄR UNDERBART;


En vidrig film som samtidigt är så vacker om en familj i tyska koncentrationsläger. Den brinner fortfarande innanför mina ögon och scener jag såg glömmer jag aldrig.
I helgen skedde samma sak. Patrik och Jenny hade hyrt BLACK SWAN med Natalie Portman,

en film jag redan tänkt köpa, men som jag givetvis kunde se innan jag fått den.
Redan efter några minuter började det kännas obehagligt realistiskt och skadat. Minnen flöt upp och sår i mitt hjärta blödde direkt. Tror detta var den mest läskiga film jag sett beroende på egna erfarenheter av livet.
Såg mamman som säkert på sitt skadade sätt "ville väl" och den superfokuserade dottern som saknade ett liv och bara hade ett mål, men som hennes lärare sa så är ju inte perfektion möjligt om det inte finns "några fläckar på solen" (egen tolkning). Mammans kontrollbehov som "skyddade" dottern så att dotterns egna värderingar helt saknades, och hur lätt dottern föll offer för fel omgänge p.g.a. detta. Det kändes som om dottern ville skada sig själv genom att stå upp mot moderns krav och indirekt då råka illa ut. Att skada modern genom att skada sig själv...
Såg mamman som ville att dottern skulle leva upp till hennes värderingar oavsett om priset var hennes dotters hälsa eller i värsta fall liv, och jag såg bara att den verklighet jag sett var minst lika sjuk som filmen. Det viktiga i verkligheten var den fasad som de upprätthöll utåt och att dottern skulle passa in i den stereotyproll mamman ansåg vara idyllisk. Hellre att dottern går under och sakta dör än att hon får leva det liv som hon själv önskar.
Mamman ska bestämma sexuell läggning och gärna partners och se till att dottern minsann läste rätt studier och skaffade ett yrke - för det måste vara viktigare än att bli frisk!
Tänk om hon fick göra som hon ville och DÅ blev frisk - GUD FÖRBJUDE!
Jag älskade den verkliga och såg henne i rollgestalten som gjordes oerhört övertygande av Natalie.
Messade samma natt till henne och undrade vad hon ansåg om filmen.

Jag älskar den filmen.. Jag identifierar mig med hela konceptet, blev hennes svar.

Vidare skrev hon; Jag är ganska säker på att jag kommer sluta så också... Jag ser inget annat slut, det är ödet på något sätt.

Mitt hjärta skriker!
Hennes liv är ju inte som i filmen men likheterna var för starka och jag hyllar regissören för alla de små detaljerna som var så fruktansvärt träffsäkra.
För mig är inte SAW-filmerna något jag vill se om jag vill beröras av något hemskt.
För mig är detta det mest hemska jag identifierat mig med. Att se en älskad kvinnas själ sakna livsglöden, att hennes omgivning dra ner henne ytterligare i sina försök att hjälpa och att hon själv är oförmögen att se vad hon verkligen behöver. Förvirring och depression blir hennes ständiga bundsförvanter ist för ett lyckligt liv.
Tack o lov är livet bättre än filmen ibland. Filmen fick ett sorgligt slut men i verkligheten så hoppas jag att den kvinna jag tänker på återvänder till oss levande. Hon kommer alltid vara en del av mig...

 
Idag finns bara mina minnen och bilder kvar... (bilden ovan är på andra svarta svanar från ett annat tillfälle)

Skönt att påverkas av människor man ser upp till! Citerar några rader som jag och en annan av mina musor bollat i mail;


Att inte ha den fysiska förmåga att röra sig lika snabbt som tanken är beklämmande! Min kropp är i vägen för mitt sinne... Trögheten med att ha en kropp och inte kunna sväva fritt med övrig energi är dock tillfällig men den tid vi gör detta kallas LIVET!


Vill inte se skönhet vissna. Vill blåsa liv i vissna människor och fylla dem med glädje igen. Varför är detta så svårt och varför jobbar så många mot detta när det är något som vi alla borde göra?

Är vi tänkande varelser eller är det inte "inne"?

Har haft lite kontakt denna veckan med en av de underbaraste varelser av släktet människa jag någonsin träffat. Vi gick åt varsitt håll i livet men hon efterlämnade så djupa spår i mig att det tagit tre år av mitt liv att bli helt neutral, och till sist förfärdiga de bilder vi tog ihop på min mest fascinerande resa jag gjort...
Skulle skriva några rader och tänkte "du tänker som en ful människa" om henne!
De som känner mig vet hur min hjärna fungerar och jämförelsen med utseende och hjärnkapacitet är tyvärr välgrundad i erfarenheter.
De som föds vackra eller som i vissa fall skapar ett yttre med hjälp av implantat får alldeles för mycket serverat av menlösa kreatur av det manliga släktet (tror de tillhör Homo Sapiens men de kan även tillhöra molluskerna?). En tajt top och putande läppar kan få vissa "män" byta både glödlampor eller laga bilen till dom. Vem tror att en sån person av det kvinnliga släktet någonsin kommer att utvecklas mentalt? INGA KRAV - INGEN UTVECKLING!
Att vara diva som många tjejer är idag förlorar de bara själva på men tyvärr är de så bortskämda med att vara snygga och därav populära bland sitt eget "häng" att de inte fattar att det även finns krav här i världen!
Sen har vi ett samhälle där det går ut på att fördumma och trycka till medborgaren. Vem i sina sinnens fulla bruk kan acceptera ett program som BIG BROTHER annars? Ju mer fördummande något är - ju mer populärt blir det hos massorna.
Sen vill jag inte säga att det bara är den manliga delen av mänskligheten som lider brist på IQ. Många kvinnor tänker tydligen bara på fortplantning om de ser magmuskler på en "mörk man" eller om "mannen" grymtar lite (grymtningen har ersatt talet för om individen måste forma ord så kan kvinnans ställning lätt bli hotad och då riskerar hon att komma i mentalt underläge) eller rapar upp klichéer på löpande band (läs boken; 100 sätt att ragga).
Det finns teorier om att kvinnan söker "alfa-hannar", men ska mänsklighetens gener föras vidare av folk som behöver manualer för att stava sitt namn rätt?
Åter till Linda och det mail jag höll på att skriva; Blev kär i hennes hjärna även om allt sa emot att jag skulle få känslor av många anledningar, men torsk blev jag.
En tjej med hennes utseende skulle inte behöva göra många knop med sin hjärna under de första 25 åren av hennes liv (sen tappar de sitt yttre men behåller sina vanor och värderingar och tror de är tonåringar fast de passerat 40-årsstrecket), men man kan läsa en mening hon skrivit och bara le fylld av beundran över hennes sätt att kunna formulera sig och tänka ett steg längre...
Sen är vi ju alla människor och har våra brister - även JAG sägs ha några!
Jag hävdar bestämt att för att bli en BRA modell så krävs ett inre liv. Har aldrig haft en så läraktigt modell som Linda och som dessutom utvecklades så fort. En del vill bara byta frisyr och smink och tror att allt hänger på det, men det är som att möblera om sitt rum hemma och hoppas att man får ett bättre jobb.
Gillar Tyra Banks som kan stå rakt upp o ner och visa hennes "modeller" i Top Model vad som krävs i ett ansikte när man ska lyckas. De som kommer någonstans inom modellvärlden har detta i sig och ser inte likadana ut på VARJE bild man tar.
Linda lyssnade, diskuterade och kom med förslag och hittade sitt ställe i sitt inre hon tog fram för att byta känslor i ansiktet när vi fotade. Sånt kräver djup och en förmåga vilket hon säkert har än idag.
Lade ju ner mitt företag Cosmodels Sweden i början av juli men om man ser tillbaka så var det ju tack vare Cosmodels jag träffade Linda. Med ca 98 % så blir kontakten endast ytlig och man hörs inget alls om det inte dyker upp en förfrågan om uppdrag, men i enstaka fall som Linda, Hanna o Sara så blir engagemanget personligt och man skapar helt annorlunda bilder när man vet vad som passar de olika personligheterna.
Ingen av dessa tre modeller finns kvar i mitt liv så nu känns modellfotografering som ett avvecklat kapitel även om man säkert tar några fler modellbilder i sitt yrke så är skapandet historia.
Det enda jag vet med visshet är att jag ska rensa min dator i höst när jag bor i Göteborg och gå igenom hela min hemsida och även rensa den. Brukar säga att man blir bedömd för ALLA bilder man tar - även de dåliga...
Synd då om folk missar de som verkligen ÄR bra...

Att vara konstnär...

Att beröva en konstnär hans skaparglädje och sen krossa hans drömmar är nog det mest effektiva man kan göra för att skada hans "jag"...
Man kan även snacka skit, utpressa med hot om lögner och polisanmäla, men har man "rent mjöl i påsen" så berörs man inte av sånt utan ser bara besviket på de skadade som inte vet skillnaden mellan rätt och fel.
Jag vet att jag lever i en drömvärld där allt är ljus och skuggor och där allt vackert visuailseras i mina tankar. Att ha drömmar om att få skapa vissa bilder, planera dom, köpa in nödvändig rekvistita och sen resa iväg för att föda dessa fantasifoster och förvandla dem till de bilder som trängs i mitt huvud är en process.
Brukar beskriva dem som barn som ska födas och att det nästan gör ont att inte få föda dem utan att de ständigt är fast i mitt sinne.
Att "nästan" föda är som en brutal abort som gör oerhört ont.
Om en modell är med i bilden vilket oftast är fallet så får hon inte vara negativ eller "billig". Valet av modell görs omsorgsfullt och det är få som duger att passa in i idéerna. Sen är det viktigt att modellen inte begår handlingar av den karaktär som gör att jag helt förlorar respekten för modellen och inte längre antingen ser upp till henne eller har en neutral syn på henne.
I den här världen är en sån modell alltmer sällsynt!
Har träffat några jag fortfarande har en otrolig respekt för; Sofia Hellkvist, Linda Lindén, Hanna Sydner, Jenny Andersson, Sofia Sanchez, Sabrina Svensson, Hanna Larsson, Ellinor Ebsworth, Emmelie Landström, Malin Johansson och Elin Widmark är några som jag först kommer att tänka på när jag sätter mig tillbaka i fotöljen och minns tillbaka stolt över att få ha träffat så fina själar. Samtliga av dessa har även ett otroligt yttre men jag tror de bara upplevs ännu vackrare av att de alla är så godhjärtade med.
Den här månaden har varit en avgörande i mitt liv. Man får acceptera åsikter som ofta grundar sig på okunskap eller att de inte har en susning om något överhuvudtaget, att folk man satsar på ställer in en fotografering utan någon förklaring, hoppar av från min f.d. agentur utan då heller utan någon förklaring, men att den man satsar mest på förvandlas framför ens ögon till en negativ diva var det som fick min bägare att rinna över och begrava det företag jag satsat sju av mina år på.
I tre år hade jag längtat efter den här resan och vi reste iväg med löften i vårt bagage. Löften jag planerade efter och skapade bilder som jag sen länge velat "föda". På plats var löften bara tomma ord och modellen ville inte ta "vackra" bilder, och var negativ till det mesta som jag sa och tyckte att det var en merit att kunna säga emot när jag bl.a. föreslog att hon skulle fotas i en balklänning vid ett slott. Jag sa att modellen själv fick välja en av alla färgstarka klänningarna jag bar på så kom hon ut i en svart med en trotsig min. Bakgrunden var gråsvart och det skulle innebära att det inte fanns någon färg alls i den bilden, vare sig kläder eller smink.



Bilden upplättad med mer ljus för att man ska få en uppfattning om alla detaljer, men färgglatt?

Som om man skulle skicka en sån modell till en kund - kunden ber att modellen ska klä sig i plagg han lagt fram men modellen gör som hon själv vill. D I V A stavas det!
Sen att se en person man sett upp till låta sig pussas av "något" som raggat upp henne på gatan med en förklaring att de gjorde en "video" till hans låt, och som såg ut som en crackberoende uteliggare och fick SLASH från gamla "Guns n´Roses" att se välklädd ut.
Ibland är det bra att ha ett "skitsnacksfilter" vilket modellen helt saknade men själv hade jag då velat vara blind.
I 30 sekunder var det helt uppenbart vad han skulle göra med modellen så jag packade ihop kameran för det var ju ingen "kobra-kyss" precis, och att fota detta kändes bara billigt.
TUR att jag inte ätit var den enda tanken jag hade i mitt huvud...



(Det är inget fel i att vara fet, ha vårtor i ansiktet och att se ut som en uteliggare men hade det här ansiktet närmat sig mitt och velat pussas så hade jag fått whiplash-skador och säkert brutit min nacke när jag slängt mig bakåt, men det är ju en smaksak).



Ytterligare en bild för att förstå vilket team detta var. En fast digitalkamera på ett stativ filmade "videon" i en tagning och en assistent satte på en bandspelare. Fattades bara en hatt att samla in pengar i... (Modellen censurerad av humana skäl).

Systematiskt hånfulla kommentarer och att sen sitta och lyssna på hur j-a dålig man är som yrkesmänniska och hur bra alla deras vänner var resulterade i att vi skiljdes några dagar senare, modellen och sminkösen kvar i Milano vilket verkade vara deras mål med resan - att festa och träffa agenturer. 
För hur dum var jag? VARFÖR följer människor med utomlands med en som varken kan fota eller redigera?
Nåväl, som den idiot jag var så var jag deras taxi-chafför utan taxameter och de kom till Milano så de fick precis som de ville...
Vi sträckåkte nästan till Venedig med frasen; "Det kan du väl fota på vägen hem" ringande i mina öron.
Så jag åkte hem ensam till Sverige då jag i bilen kom fram till att allt jag lägger ner i form av tid och pengar inte är värt all skit jag får tillbaka.
Tror folk att de kan bete sig hur som helst får de leta upp någon annan som lyder likt deras knähund.
Att inte fatta vem som ÄR chef pga att jag är snäll är att inte förstå.
Att utnyttja snällhet och bete sig illa eller divigt är iaf inget jag kan acceptera och lämnar nu både dessa människor och det företag jag inte längre ser någon framtid i så länge folk tror sig kunna se ut hur som helst, bete sin hursomhelst, och fortfarande tro att man vill hjälpa dem.....
Intressant är att om någon av dessa s.k. modeller skulle få för sig att satsa på en internationell modellkarriär och komma med den attityd som finns hos många wannabes i Sverige idag så åker de ut med huvudet före från en casting eller kund om de fått uppdraget. Avboka möten, komma sent, inte lyssna på direktiv, tro sig veta mer än kunden och sen tro att det räcker med utseende för att komma någonstans. Tyvärr kommer dessa åka hem igen med en inställning att det var den utländska agenturens fel, eller att kunderna "inte gav dem någon chans att visa vad de kunde", o.s.v.
Själva är de ju ofelbara!

"För några få var jag beredd att göra vad som helst, men vad som helst är tydligen inte tillräckligt för en del..."

Fick en kommentar av en av de två som följde med som jag tyckte det var intressant att godkänna.
Jag drack mig berusad på nätterna för att kunna sova pga av allt skit, blev tvungen att "diskutera" mot min vilja mitt i natten (skitsnack en hel dag o när man ska sova så ska det pratas allvar). Fick bl.a. höra av bägge att jag inte lyssnade på "svaret" när den ena som jag fick mest skit av bytte ämne istället för att svara och likt ett mantra spydde galla i detta ämne i form av klichéer. Att lyssna på klichéer klockan 02.00 är ju lika uppbyggande som ett avsnitt av BIG BROTHER!
Sista natten fick jag se tältet lysa upp som på ett tivoli när de skulle se på TV för att varva ner. Fick väcka den ena så att hon kunde varva ner bättre så att jag fick sova till slut. Så MEDLIDANDE?????????
Att supa sig full varje natt för att inte få hjärnblödning av allt skit, krossa sin dröm om bilder i en realistisk inblick i verkligheten, och att skrota sitt företag i ett försök till medlidande???????
Även den kommentaren var i samma klass som alla diskussioner under resan!
Jag räknar upp fakta bara och sen med tanke på alla mina samlade yrkesår och resor jag gjort innan utan såna här problem - vad fick just denna resan att totalt spåra ur?
Vänd o vrid på den du!
Nej, att skriva i en blogg som knappast så många läser är inget rop efter medömkan utan ett väldigt vettigt sätt att lämna skit bakom sig, rensa skallen och börja tänka i andra banor...
 

RSS 2.0