Kan man stämma Hollywood?
Såg nyss; OM ÖDET FÅR BESTÄMMA med den talangfulla John Cusack och den lika talangfulla men även otroligt vackra Kate Beckinsale.
En överdrivet overklig "romantisk komedi" (vilken genre det blivit! USCH!) där rollerna är så mysiga att de inte ens tillhör den här planeten.
Så som i filmen fungerar ju inte livet men katten vad bra allt kändes efteråt när man satt där och bara mådde så där bra som man gör när allt fungerar till sist...
Varför tror jag då ännu att man KAN känna sån kärlek som man upplever på en film?
Är jag då totalkvaddad i min själ?
Tror att jag är "boven" till att iaf 98 % av mina förhållanden gått åt "pipsvängen" (såna ord använder man inte längre, ha ha).
Svårt att se att man är orsaken till 100 % men vet att i något fall så var allt dömt att misslyckas redan från start.
Lever man i en dröm så är man inte mogen att handskas med verkligheten.
Hollywood pumpar ut "FEELGOOD"-filmer som dövar den grå vardagen och för mellan 1,5 till 2 timmar så kan man fly in i en fiction-värld där man väljer vilken typ av liv man vill ha.
Idag verkar alla jaga det ouppnåeliga.
Vill vi ha det vi matats med på film, och hör vi inte soft musik i bakgrunden när vi träffar vår partner så gör vi slut och jagar vidare?
Jag erkänner att jag har varit sån och har inte fattat vad jag haft i jakten på "den heliga graalen"!
Idag kan vi välja tragedier i filmform där man känner sympati för de utsatta men uppskattar sen mer sitt eget privata lilla h-e på ett annat sätt.
Komedier där man faktiskt ibland t.o.m. skrattar, men idag är nog det mesta skämten använda. Det är bara nya vinklar på gamla idéer.
Tror skräckgenren är en av de få som verkligen utvecklas idag?
Växte upp med ALIENS-filmerna varav jag anser 2an "ALIENS" är den bästa av de fyra i den svit som var fristående från PREDATORs. Då var det hemska de monster som hittades på vartefter HOLLYWOOD hann med.
Idag är det hemska ofta människor eller saker vi inte kan se i form av krafter m.m.
Visst hade vi "Rosemarys Baby", "Exorcisten", "OMEN"-filmerna m.m. men idag är det manus som känns mer verklighetstrogna och på så sätt mer hemska.
När jag var liten såg jag "Flugornas herre" och det var nog den mest hemska film jag såg under min uppväxt.
Vet inte varför barn har en benägenhet att skrämma skiten ur mig i filmer men den senaste "EDEN LAKE" var i samma anda men där barnen var något äldre.
Fy katten vad jag ville gå in i filmen och "rädda" tjejen...
En av de mest markanta skillnaderna är att förr så klarade sig ofta huvudpersonen även om "det onda" återuppstod i bakgrunden för att sen dyka upp i uppföljare. Idag går INGEN säker i filmen och "hjälten" slutar sitt liv bakom en spegel i en paralellvärld (MIRRORS), tar självmord (The Grudge + The Box m.m.), flippar efter att ha dödat sin son av barmhärtighet (The mist) o.s.v....
Får manusförfattarna inspiration av vår verklighet?
Hemska tanke!
Om filmerna hämtar bränsle av händelser och folk sen får inspiration till nya dåd av filmerna så är framtiden det mest skrämmande "manusstoffet"...
Måste nog till försvar tillstå att tecknade/animerade filmer har utvecklats sen SNÖVIT dök upp 1937 med...
Nu är humorn så utvecklad att man måste beundra de hjältar som ägnar sin tid till att komma på så knäppa idéer.
WALLACE och GROMIT, FÅRET SHAUN, SHREK (1 + 2 iaf...), det mesta från PIXAR, och mycket från Disneys "fabrik".
Bara ÄLSKAR "FÖRTROLLAD" (Enchanted) där små tankvärda sedeslärande kommentarer slängs ut mellan de obligatoriska sång o dansnumren (MÅSTE de sjunga o dansa i varje scen???).